Tack till er mina underbara vänner. Utan er skulle jag aldrih klara det här, ni som stöttar mig, ni är mina änglar MED vingar för jag kan se dom och dom lyser i rosa och lila. Älskar er så otroligt mkt, önskar jag inte bodde i Knislinge utan kunde bo nära er men det går ju inte. Ni hjälper mig så otroligt genom att bara finnas där. har tvekat på er, men ni bevisar för mig nu att ni finns där. Helt ensam är jag inte, ni FINNS och ni hjälper, även fast ni inte vet vad ni ska säga, och det behöver ni heller inte göra. Men ni lyssnar på mig och det är huvudsaken. Jag älskar er.

fattar ingenting. Efter så lång tid gör du slut med mig, på sms. Är så chockad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Kan inte sluta gråta. Allt vi hade, så sticker du så fort du börjar må lite dåligt. I ett förhållande, och speciellt om man är förlovade, så finns man där för varann! Du öppnar ju aldrig din mun och säger vad ditt problem är, så man kan få en chans att finnas där för dig. Man försöker dra ur dig vad det är, för jag har ju märkt att det är något, och det ändå svar du kommer med är "jag vet inte vad jag ska säga..." eller "jag har svårt att öppna upp mig" JAHA! Men då får man väl jobba på det då, för i ett förhållande måste man kunna PRATA med varann för att det ska fungera.! klart som fand et blir konstigt annars! Är absolut INTE perfekt själv men saker som jag gör fel måste jag få veta för det är inte alltid så lätt att veta om det själv!!!

Står helt ensam kvar. Med vår nya trea som vi bara bott i i en månad, mitt ute i ingenstans där vänner och familj är tiotals mil bort. Hur fan hade du tänkt dig att jag skulle klara att genomgå det här? Tänker du bara på dig själv? Verkar ju inte bättre... Först lämna mig utan ett ljud hela helgen, och sen ett sms att du mår dåligt och att det är slut... inte ens ett FÖRSÖK till att reda upp någonting utan bara rakt av SLUT! Slut på oss, vår förlovning, ALLTING! fattar att det är fett lätt för dig allting, som flyttat så nära din familj och vänner, men JAG då!? Existerar inte jag i din värld? Har bett dig säga om dina känslor tagit slut, men det nekade du till senast i förra veckan.. Vet att det varit svårt senaste tiden med mkt gräl. Men hur fan ska man hantera en situation när man märker att du är annorluna? Förr ville du va med mig HELA tiden. Det va nästan jobbigt emallanåt. Gå från det till ingenting, total ignorans. Klart man blir frustrerad och vänder ilskan mot dig. Hur fan ska jag annars bete mig? Jag är väl för helvete inte gjord av sten, jag lider ju när jag märker att saker inte står rätt till!

Och när man vill ha svar och du aldrig säger något, bara visar i handlingar att någonting är fel. Hade velat få hjälpa dig om du mår dåligt. Du skriver att du gjort det länge, men så länge kan du inte gjort det, så lycklig du va över att vi skulle flytta till den nya lägenheten. och vi skulle köpa nya möbler, resa i höst och studera och skaffa oss ett nytt liv tillsammans,och detta är mindre än en månad sen, och så gör du såhär!!!! Var lyckan bara för att du visste att du tänkt göra såhär mot mig? Du kanske planerat detta länge? Vad fan vet jag, vet inte ens vem du är längre så jävla egoistiskt som du betett dig!

Och sakerna va det snabbt du ville ha tillbaka, en dag tog det så ska allt hämtas, ingen tid att förlora där inte. POFF - så försvann jag ur ditt liv som att jag aldrig ens existerat i det. Förstår INGENTING! Är så grymt chockad, illamåendet står mig upp i halsen. kan varken sova eller äta. Tankarna snurrar så jag ser konstiga saker överallt. är helt skakig och förvirrad. Älskade du inte mig mer? Vi var ju förlovade. Och alla jävla saker du gjort mot mig som svikit min tillit, konstigt om det sätter sig och man blir arg? Allt jag velat ha av dig var respekt, ärlighet och kärlek, och senaste tiden har du inte gett mig NÅGONTINg utav det... Bara ignorans, känslokallhet, avvikande..

ÅÅÅÅÅÅÅH e så frustrerad! FATTAR VERKLIGEN INGENTING! chocken har lagt sig som en snara runt halsen på mig... VARFÖR VARFÖR VARFÖR?!?!? HUR HUR HUR KAN DU?? Min självrespekt är lika med noll. Men antagligen inte lika nollställd som den respekten du har för mig. Eftersom jag var så betydelselös att du inte ens kunde komma hem och titta mig i ögonen medans du gjorde slut. Inte ens det var jag värd, och du som brukade snacka om att du ville ha barn och blablabla... Du är så jävla feg! FEG rakt igenom, och en stor egoist. Egentligen, vad ska jag med dig till? Förtjänar jag verkligen detta? Ändå älskar jag dig så djupt att hjärtat brister... Skulle fan gjort precis allt för dig, för oss. Har försökt hitta lösningar, ska vi sluta dricka ihop iom det ofta händer saker då? Ska vi inte bara satsa på varann ist..? inget svar, inget försök till att hitta lösningar, som att tala med en vägg. Antar att det blev för mycket ansvar och hänsynstagande för dig. Du har ju trots allt aldrig lyckats fixa ett längre förhållande innan och jag var ju den första du bodde ihop med. Blev väl för mycket för dig att behöva ta hänsyn och visa respekt hela tiden inför en annan människa. GUUD vad jobbigt va? Att inte bara tänka på sig själv som omväxlingsskull...

Så omoget, och totalt egoistiskt. Kunde du tänkt på innan du drog med mig ner till Skåne isf. För sånt kommer inte bara över en natt, saker som detta går man och grunnar på ett bra tag...

Men egentligen är väl allt mitt fel, jag får väl skylla mig själv. Dum som jag var som i min enfald trodde så högt om dig. Du har ju trots allt inte backat för att lämna mig innan när det passat dig, så hur kunde jag vara så naiv o tro att du skulle bete dig annorlunda nu? Du ser tydligen dig själv som den viktigaste i världen, så fort du KÄNNER för någonting så gör du det, oavsett om du trampar rakt över en.

Arg/besviken/ledsen/ångestfylld/förvirrad/chockad/äcklad är bara några av de känslor som finns innom mig just nu. och jag vet inte hur jag ska få ut dom. Dom bara sitter där där där och vägrar lätta eller försvinna.

 Att börja med självdestruktiva ahndlingar känns inte heller lockande, tänker inte sjunka så lågt.

Jag är helt förlorad i mig själv. Att något som detta skulle hända kunde jag inte i min sjukaste mardröm tänka mig. Trodde vi skulle klara det mesta, att vår kärlek var stark nog till precis allt... JUst nu känner jag mig död rakt igenom. Vill inte leva mer, men vet att jag måste kämpa vidare. Hur vet jag inte. "Va stark" säger folk. Hur fan ska man kunna vara det när man blivit totalt knivmördad innifrån? Senare idag ska jag väl hem. Vill inte sabba skolan pga detta nu när jag äntligen kommit in på dnen linjen jag vill. Men HUR jag ska klara av att studera vet jag inte. Vill egentligen bara krypa upp i mammas famn som ett litet barn och gråta tills det inte finns fler tårar. Ensamheten kommer krypa efter mig i lägenheten som en råtta, och när jag kommer hem kommer alla dina saker vara borta. En del av vårt gemensamma med, eftersom du inte kan låta mig få dom ens. Vill hämnas dig, såra dig, slå på dig, skrika, vill fan döda dig!!!! Ändå älskar jag dig så mkt...

Vet inte hur jag ska kunna le på riktigt igen....